119
underrättelse om utgången af det uppdrag, som blifvit Fältväbeln anförtrodt. Stillatigande, allvarsam och med spänd uppmärksamhet afhörde Gustaf hans herättelse, yttrade, sedan han slutat, icke något enda ord, förafskedade honom med en hastig böjning på hufvudet, lika litet utmärkande nåd som ogunst, och skyndade från däcket ned i salongen.
Fältväbeln, som bespetsat sig på och ansåg sig berättigad till ett helt annat bemötande, gick misslynt tillbaka i kanonjollen, som nu förde honom och manskapet åter till galèren Ekeblad.
De hade knappt hunnit der sätta foten på däck, då befallning ankom från Baron Cederström, att två¨ gardister, som varit med vid ströftåget, skulle i ögonblicket inställa sig på Amphion. Det skedde. De utvalde gjorde lika stora ögon som de qvarlemnade. Fältväbeln blef mer och mer mörk i hågen.
På Amphion släpptes gardisterne in en i sender uti salongen, der Konungen personligen förhörde dem, hvardera särskildt, rörande förloppet vid landstigningen, bakhållet och flykten; och sedan han från de största till de minsta omständigheter jemfört soldaternes berättelser med Fältväbelns, fingo de befallning att återvända till galèren.
Nygirigt sporde Fältväbeln sina förra olyckskamrater hvad de haft att göra och huru de blifvit bemötte på konungens yackt; och sedan de begge soldaterne redogjort för alltsammans, yttrade han halfhögt: ”Således misstroende till på köpet! Det är då den tack och vedergällning man har, för det man af fri vilja sätter lif och ära på spel.”
Följande morgonen fick Fältväbeln befallning att, tillika med det manskap, som vid landstigningen stått under hans befäl, ånyo infinna sig på Amphion, paradklädde. De blefvo der uppställde på däcket och fingo tillsägelse att vänta. Under tiden visades dem utmärkt höflighet af alla på den Kungliga farkosten; Officerarne slogo en ring kring dem och läto dem förtälja sitt äfventyr, af hvilket
