121
III.
ETT BLAD UR MIN DAGBOK.
1813.
Augustisolen den 3:dje på morgonen hade knappt hunnit sprida sina glödande flammor öfver himlabrynet i öster, då vid Ramlösa allt hvad lif och anda hade befanns i verksamhet, icke för att uppfriska sig med det ur klippväggen framspringande helsovattnet, utan för att åkande, ridande eller gående, ila till Helsingborg. Trängseln var utomordentlig på vägen dit, och gatorna i den lilla trefliga staden kunde knappt rymma de otaliga skarorna. Alla fartygen på svenska redden flaggade. Gent öfver det spegelblanka Sundet hvimlade det af menniskor på Selands vackra kust och på bryggan vid Helsingöhr. Den ovanliga rörelsen på svenska sidan hade väckt uppmärksamhet och oro hos danskarne; ty en olycklig broderstvist söndrade den tiden Skandinaviens folk, och den förkolnande syskonkärlekens gnistor glimmade blott svagt under askan af de styrandes politiska funder.
I Helsingborg såg man denna morgonstund, blandade om hvarandra, krachaner och trasor, utsökta fruntimmersdrägter och klumpiga trädskor, — blandade, utan att draga sig undan för hvarandra, Man gissade, man väntade, man undrade, man frågade, allt högt, man stötte på hvarandra, så snart någon mensklig varelse skönjdes på trappan af ett hus, som utgjorde medelpunkten för allas uppmärksamhet.
Ändtligen öppnades en port och tre personer utträdde. Liksom medelst ett trollslag blottades i ögonblicket, frivilligt, alla karlars hufvuden. Excellencen Grefve Fabian Fersen och Generalen Grefve Strömfelt höllo sina hattar öfver de på rockarna insydda stora ordenstecknen, för att dölja sin rang.
