Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1843.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

staf och försjönk i dess betraktande. Ingen ro, ingen hvila — tänkte han — den ena böljan skyndar att tränga ned den andra i det skummande djupet, vågorna flyga förbi och försvinna: de äro blixtar af vatten. Jag ser en bild af min stormiga lefnad: glad och stolt i min ungdoms förhoppningar, flög jag framtiden till mötes. Mina drömmar voro djerfva, de skyndade som den klara vågen, och visst var det himlen, åtminstone mitt lifs himmel, som speglade sig i dem, ty de voro så rena, så klara. Men hastigt öppnades en afgrund under mina fötter, jag kände mig störtad i djupet. Der har mitt inre blifvit upplöst, ty det är förkrossadt. Och att återkomma tillbaka till den förra lugna höjden, det är lika omöjligt, som för den skummande vattenstrålen att finna vägen till sin källa. Och likväl, hvart flyr han när han upplöses? Kanske sväfvar väl någon droppe deruppe bland skyarna och känner igen den lilla källan; då störtar hon sig, som en himmelsk tår i dess djup. Är det också för ett förkrossadt hjerta en möjlighet, en förhoppning, om icke att helas, åtminstone att lefva upp i ett minne?

Så stod ynglingen der försänkt i sina drömmar, då jagtens skall förnams från Hunneberg allt tydligare. Han vände sina ögon ditåt. På randen af berget visade sig än skymten af ett rådjur, än af en jägare. Hornen smattrade, här och der blixtrade ett skott, hvaraf knallen upprepades i ett mångdubbelt echo bland klipporna. Slutligen visade sig, just der vägen slingrade sig utföre neråt dalen, den glänsande flocken af damerna, för hvilka jagten förnämligast var anställd.

De skygga hjortarnas skock hade småningom blifvit drifven tillsammans, just på kanten af berget. Deras flykt var afskuren inåt skogen af de förföljande hundarna. Från ena sidan nalkades jägarskaran längs utmed bergskanten, under oupphörligt skri och buller. Från den andra sidan kommo damerna, med de lätta jagtgevären i hand, småningom allt närmare. Framför sig hade de rädda djuren den tvärstupande afgrunden. Men en kronhjort, he-