140
sta beslutsamhet och den romantiska djerfhet, som utmärkte hennes karakter, hade gjort henne till den främsta vid alla sådana tillfällen, som denna dagens fest. Kanske behöfde de känslor, som stormade i hennes bröst, emellanåt gifva sig luft i denna njutnings blodiga fröjder, för att dessemellan ega kraft att bibehålla ett lugn och en värdighet, hvilka i hofvets salar, liksom i det furstliga hemmet under de nogräknade föräldrarnes uppsigt, aldrig1 förnekade sig. Hon hade nu, åtföljd af endast några få jemnåriga, aflägsnat sig från föräldrarna och deras omgifning. Det var en känsla af frihet som upprymde hennes bröst, då hon på den snabba springaren flög genom dalen, förbi alla dess naturskönheter, och svängde uppför vägen på bergets södra sida inåt den djupare och vildare skogen.
Der hördes på långt afstånd hundarnas skall. Det närmade sig likväl, och snart kunde man förstå att hela den jagande skaran tog sin väg bakom ett stort skogssnår.
Då hoppade fröken Karin hastigt af sin häst, kastade tyglarna åt den gamle jägaren, nickade åt de öfriga fruntimmerna och sprang med jagtbössan i handen dristigt in i snåret, der hon trängde sig emellan stammar och qvistar, till dess hon helt och hållet försvann.
Vid kanten af Hunneberg hade emediertid ryttaren, som kom genom dalen, träffat tillsammans med hela det öfriga jagtsällskapet. Vid åsynen af Rikskansleren stannade han och, efter en vördnadsfull men temligen förtrolig helsning, närmade sig honom, medan de bland gästerna, som egentligen voro hemma i Westergötland, betraktade honom med förvåning och nyfikenhet.
”Välkommen, Grefve Königsmark!” utropade Rikskansleren och räckte honom handen. ”Det var i sanning oväntadt att möta Grefven i en sådan drägt.”
”Jag har just utbedt mig att få bära den,” sade Grefven leende, ”för att få tillfälle att träffa Eders Excellens med ett budskap från Hans Majestät. Det är ju redan
