Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1843.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12


”Hör du, den karl’n tycker jag icke om. Han är mig visst en spelevink: han pratar ju bara sillsaliad! Och jag vet aldrig hvar Gustafva, som annars är en så förståndig menniska, bade ögon och öron, när bon sade amen till det partiet.”

”Tror icke tant att auditörn skall göra den vackra Rosa lycklig? Det vore sannerligen stor synd! Och lefde vi blott i de der tiderna, som han med all gevalt vill återföra, skulle jag hafva god lust att bryta en lans för henne.”

”Se så der, ja — kom nu du också fram med äggröra! Men låt bara bli att bryta ner blomrabatterna, det råder jag dig till: du går så vårdslöst, att jag just smått skäms för dig! Och se’n vill jag säga dig, min kära Reinhold, att man icke skall vara så het på gröten, när man talar om andras egendom”.

”Har icke tant inledt mig i frestelsen, då tant sjelf börjat ämnet?” försvarade sig brukspatronen skämtsamt.

”Ja, till att på klokt sätt säga dina tankar, men icke att bryta lansar och annan persilja . . . Men hör på du, vi ska’ icke gå så här för oss sjelfva: det ser ut som vi ville förtala någon.” Och härvid gjorde moster Ebba venstersväng med hufvudet: kroppen följde långsamt efter. Då man nu hunnit en mera öppen plats, blef samtalet åter allmänt.

Om söndagen for samtliga ”Hillinge-herrskapet” till kyrkan; och som man undergick penitensen att afhöra kungörelserna, kom man hem i mindre godt lynne: koppor, koppor och intet annat än koppor! Tre lik hade jordats, för ett lika antal döde hade gjorts tacksägelse, och förböner uppsändts för minst tio personer.

”Detta är alltför bedröfligt!” sade professorskan, under det hon vid middagsbordet skar för brödbuddingen till soppan. ”Gud bevare mina flickor och oss alla! Jag har en orolig aning.”

Det tycktes som hela sällskapet delat professorskans yttrade oro, ty något gladt och trefligt lif ville ej vidare komma i gång. — Måndags förmiddagen reste