19
skriftligen förkunna henne att den korta evigheten af hans kärlek nu tilländalupit. Emellertid hade han af flera personer, som besökt professorskan, hört omtalas och beklagas att mamsellerna M . . . helt och hållet blifvit ”förstörda” genom kopporna, likväl ”den fordna skönheten” Rosa vida värre än systern, hvarföre hon också aldrig ville låta se sig af någon.
Vid dessa underrättelser suckade Wilhelm djupt, suckade minst tjuge gånger i hvarje qvart. Ändtligen tog han likväl sitt parti — ty som allt måste ha ett slut, så måste äfven Wilhelms tvehågsenhet nå ett dylikt: efter en månads begrundande fattade auditören kurage och skref följande bref till sin fästmö:
”Dyraste Rosa!
Du har skäl att vara missnöjd med mig; och likväl kan du icke vara det i högre grad, än jag sjelf är med mitt handlingssätt. Men, goda Rosa, jag skulle bedraga dig, om jag betedde mig annorlunda — och det vore ännu sämre. Gud är mitt vittne att jag länge stridt med mig sjelf, innan jag beslutit taga det steg, som du vid första blicken på den inneslutna förlofningsringen förstår, äfven utan att bevärdiga mitt bref med någon uppmärksamhet. Men, hästa Rosa, läs det ändå och döm mig icke för hårdt! Jag är svag, jag är fåfäng, jag är sjelfvisk och jag känner tyvärr att jag aldrig upphör att vara annorlunda. När jag sade att jag älskade dig mer än mitt eget jag, att jag var din ända in i döden, då tänkte jag aldrig på möjligheten att ditt förtjusande, englahulda anlete — jag kan ej tänka derpå, utan att mitt hjerta blöder — en gång skulle så förändras, att jag icke (förlåt min uppriktighet!) kunde se dig utan en känsla af qval. Men jag skulle bli straffad för öfverdriften i mina yttranden — och jag är det mer än nog, då dessa känslor, som utgjorde min himmel, mitt lif, min salighet, nu förkolnat.
Måhända skulle få karlar hafva mod att vara så uppriktige som jag; men jag föraktar att uppfinna ursäkter för ett uppförande, som blott kan hafva en: hjertats o-
