56
brast han: ”trohet af en flicka? Nå ja, vi måste förlåta dem; ty när visa väl vi, män, mera af det slaget emot dem? Fyra år kan trofastheten stå bi; men fem? Jag håller vad med dig,” utropade han och sprang upp, ”att du icke eger någon fästmö hemma mera, som du kan kalla din. Skulle hon också ännu tänka på dig, så är det endast, emedan ingen annan infunnit sig, som himmelskt frestat henne. Märk väl hvad jag säger: frestat henne himmelskt; ty just derpå hänger det,” slutade han med en slug och tillika förfärlig blick. En isande tanka genomfor mig vid hvad han sade. Han kommer ifrån mitt fosterland, tänkte jag, och vet måhända mera, än han med ännu ytterligare ord vill förklara. Det är kanske icke blott en allmän, dyster erfarenhet han velat måla. Ett tvifvel, o Emilia, uppreste sig för mina ögon. Ser du! det var den grymma krokodil, hvarom jag talat: det var den, som anföll mig med vildt hotande, med mörkt, förskräckligt gap.
”Himmel, hvad hör jag?”
Jagad af detta vidunders ettergröna blickar, var det som jag ingen ro hade i Brasilien. Jag slet mig från alla band i mitt nya land. Jag ilade hem öfver hafvet. Det öfriga vet du! Dödt ligger det hemska vilddjuret nu för våra fotter, Emilia: försvunnit har krokodilen. I denna stund finnes ingen fara mer för mig: och ingen för dig.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Major Fabian hade under tiden genomträngt trädgårdens löfomskuggade gångar, för att träffa grefvinnan hos det öfriga sällskapet. Han fann henne slutligen, och han bad henne om ett ögonblicks samtal.
Sedan de kommit på en af gångstigarne, der ingen såg dem, upptog han en ring, fullsatt med blixtrande, brasilianska diamanter af det klaraste vatten. Han bad att få fästa den på hennes finger.
Grefvinnan såg frågande på sin major. Hon tycktes begära en förklaring.
”Jag har haft en svår befattning att utföra,” svarade han. ”Jag har lyckats; eller, rättare sagdt, det är icke
