Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1843.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

Derföre äro ej här, liksom i Norden, skoj och slagsmål väsendtliga beståndsdelar af folklustbarheter. Med en vida mindre vårdad moralisk och religiös uppfostran, än var allmoges, har den italienska en instinkt för hofsamhet, skick, skönhet, som i många stycken ersätter den. Vi, såsom Svenskar, måste i detta fall (liksom i flera) trösta oss med den utsigt, att småningom, genom immerfort kraftfullare och i det allmänna lefvernet verksamt ingripande grundsatser, lagar, sedliga, vetenskapliga, politiska och poetiska bemödanden, kunna eröfra oss en jemnvigt mot de håfvor, dem Naturen så ymnigt slösat på Söderns innevånare, och hvilka de visserligen föga benyttja till framskridande i mensklig forädling. Men hvilka öden än hädanefter denna Naturs barn må undergå, synes, hvad deras religion angår, alternativet för alltid vara ställdt mellan ingen, eller en i viss måtto polytheistisk. De, som nu vilja reformera Italien, utan att bättre förstå sitt folk än någonting annat, hafva hunnit till förstnämnda ståndpunkten; men skola just derför aldrig kunna lyckas, eller åtminstone aldrig frambringa något beståndande. Tills vidare dyrka dessa bygders harmlösa menniskor Christendomens Gud; men på sitt vis. De tro, att han gerna ser sina Heliga ihågkommas med festlig vördnad; de erkänna hans närvarelse, men icke med djup tystnad och melancholisk värdighet, utan med jublande fröjd; de prisa honom, liksom foglarne under himmelen, med sång och lekar.