93
Vattenfallet.
Upp.Bok. 14: 2.
Stod du en gång invid ett vattenfall,
Af dånet från dess branta våg omsluten,
Der, utför klippans väggar bruten,
Hon väcker bergens återskall? —
Och har dess brusning så fyllt opp ditt öra,
Att du din egen röst ej kunnat höra,
Ej egna steg — ej vännens varnings-ord,
Som ropar dig: ”gå ej för nära
Till strandens undergräfda jord:
Dess tufva kan din tyngd ej bära?” ―
Så står ock menniskan vid tidens flod.
Som störtar, våg på våg, mot evigheten.
Förgäfves i dess djup hon blickar och, förveten,
Att mäta det, hon sänker ner sitt lod.
Det hinner icke fram till mörkrets gömda rum:
Blott ytan menskan ser och böljans granna skum.
I dånet bor hon: hon hör vågen sjunga,
Och hennes sinnen döfvas af dess röst.
Sirener, lockande, på böljan gunga,
Och nöjets längtan väcks i hennes bröst.
I tusen stämmor flodens hvirfvel brusar:
Hon lyssnar i dess ljud till dagens tal.
Än är det bragdens dån, än guldets klang som tjusar.
Här skallar glädjens skratt, der suckar sorgens qval.
Du hör blott verldens språk, du vandrare på stranden;
Men hör ej vännen i ditt eget bröst,
