Sida:Nordstjernan1844.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4

går och står man då ej på jorden: man sväfvar, man dansar, man flyger! Ja, så blomstrar lifvet än i dag för hvarje lycklig Adams son, i den stund han funnit sin Eva. Men Adam hade det bäst, han! Ty som det på hans tid fanns blott en Eva, så kunde han ej misstaga sig; och hon på sin sida kunde ha hvarken val eller qval. Men vi, legio! vi ha icke lätt att i den stora svärmen af Adams barn urskilja hvilken för oss är den rätta. Om hvar och en ville uppriktigt bigta sina erfarenheter på detta gebiet, så vore det ganska lärorikt, och säkert ganska roligt med. Och som jag icke är viss om att på annat vis kunna hvarken lära eller roa verlden, så vill jag här passa på tillfället, och uppriktigt bigta mina förirringar under sökandet af den Eva, som jag en gång dyrkade i — Rosa Grön.

Ack! hvad hon var skön! Nej snarare, hvad hon var söt, tjusande, förtrollande — ord felas mig att beteckna henne. Hon tjusade mig redan då jag var kadett, hon hänryckte mig allt ifrån fjerde klassen. Och aldrig fanns väl ett farligare fruntimmer för en ung man med lifliga känslor. Hennes koketteri var så naturligt, så förenadt med godhet och barnsligt behag, att man omöjligt kunde se deruti annat än den mest englalika oskuld. Vid krigsakademien läste jag i mina böcker, blott hennes namn. Skulle jag rita fortifikations- och fästningsplaner, stod Rosa der midt ibland cirklar och qvadrater, och den enda linea jag klart såg, var vägen, som förde mig till hennes hem. Och när jag kom dit, till det blomrika Gröndal, och hennes mor på sitt långsamma men vänliga sätt sade till mig: ”Min kära baron! Ni skall vara här, precist som hemma! då sade jag: ja bevars, jag tackar!” Och var precist som hemma, och kär var jag, så att jag ingenting såg och ingenting visste och ingenting tänkte utom: ”Rosa!” Gladt var der alltid på Gröndal, fullt af främmande och tillställningar. Och när de unga i huset ville ha något sjöparti eller annan lustfärd, då var det alltid jag som skulle tillställa det, samt framföra saken för gamla Friherrinnan, modren, för hvilken alla