112
MOSSROSEN.
Nej, du tog fel, o Nanny, denna gången;
Der fladdrar redan fri den sköna fången.
Tag nu, till tröst, se’n bort sylfiden ilat,
Den lilla purpurthron, der nyss han hvilat!
Men hvad? jag ser ditt blåa öga glimma
Uti en tår, likt stjernan i en dimma;
Hvad är, som denna klara perla föder,
Monn’ rosen der, som ur sin mossa glöder?
Ack ja, helt visst! af motsats hvad förening!
Din själ dock anar blomstergåtans mening,
Den allvarsfulla, den profetiskt rika,
Hur sorglig! ja, men ack! hur skön tillika.
Din tår har rätt; för högt ej glädjen skatta,
Se, om dess lif re’n dödens armar fatta,
Snart plågan släcker kinderna, som blossa,
Snart kring din glädje växer grafvens mossa.
Din tår har rätt; o, tro ej hoppets hägring,
Den är en färgad dunst; tro ej din fägring!
Snart blekna skall den röda ros, vi skåda,
Kanske j bleknen på en gång, j båda.
Men gläds igen, ur tåren le mot höjden!
Ur fröjd föds qval, men ock ur qvalet fröjden,
Ty uppåt lifvet vill mot ljusets fäste,
Men döden bygger lågt sitt fängselnäste.
En hög symbol du håller uti handen:
Uppståndelsen skall ge en kropp åt anden,
Och spränga upp sin mossomlupna kammar,
Likt rosen der, som ur sin mossa flammar.
