133
lan förefallit, utan att de någonsin stått i ögonblicklig vrede mot hvarandra, utan att någondera gifvit den andra skäl till verkligt missnöje, sökte de ömsesidigt fjerma afståndet sinsemellan, och båda tyckte sig andas lättare, då hvar andades för sig sjelf. Ett dylikt, besynnerligt förhållande inträder någon gång i konventionella ägtenskap. Vanan, i stället för att alstra sympatbi, alstrar en slags känsla, som det är för bårdt att benämna afsky, men hvarföre jag icke genast kan hitta ett lindrigare namn. Den ena makan finner sig tvungen och besvärad i den andras närvaro, och man skyr, om också icke afskyr bvarandra. Man känner sig helbregdast utan hälft.
På den späde arftagaren till det Segerstamska namnet slösades emedlertid alla de omsorger, hvaraf en nästan till afguderi drifven kärlek är mäktig. Redan i vaggan lärdes han att emottaga hyllningar. Slägtens gamla tanter höjde hans tidigt vaknade förstånd, hans slughet vid åtta månaders ålder till skyarna. Han var och blef ett litet underverk. Hans qvinnliga omgifning skulle knappt hafva förundrat sig, om den förmärkt, att han redan innan sin födelse lärt sig tala. Man kunde tro ett sådant barn om allt.
Den ärelystne fadren såg i honom ett appendix till sin egen ära, en fortsättning af sina egna djerfva och vidtflygande planer, en ana mera i sin familj. Hans son var för honom en framtid ännu på andra sidan grafven. Mången gång, då han uppmärksamt betraktade det sköna, i sin lilla bädd roligt slumrande barnet, vaknade hos honom tankar, lättast öfversättliga med Carl den Niondes bekanta ord, när han välsignande lade sin hand på Gustaf Adolfs ljuslockiga hufvud: ”Ille faciet”.[1]
Men trogen sin tids fördomar, glömde likväl Friherre Segerstam denna känsla i sitt bröst, och uppträdde, som fader, i all den iskallt vördnadsbjudande gestalt,
- ↑ ”Fullbordandet tillhör honom.”
