Sida:Nordstjernan1844.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

25


RAFAËL SANZIO.[1]


I guld och purpur strålande sjönk solen
Bland rosenskyar, öfver Bel Bespiro
Och Tiberns spegel, att i nedergången
Sin sista eldkyss leende ge Rom;
Der böneklockan blandade sitt silfver
Med aftonsången vid Madonnans bild,
Som, krönt af liljor och af helgonskimmer,
På sin församling såg med salig blick,
Der andakt böjde knä och oskuld myste.
Det var en stund, då jord och himmel båda
På aftonrodnans blommor stämma möte
För att der sjunka i hvarandras sköte,
Då dagens oro och dess myckna strid
Upplöser sig i längtan och i frid.

Vid fenstret af sin villa, bella Fiore,
Satt, denna afton, mästar'n från Urbino,
De milda gratiers gunstling, Rafaël,
Han, som från himlen lockade dess englar
Och fjettrade dem sedan vid sin duk.
I flera timmar hade han arbetat
På sin Madonna di Foligno, slösat
Sitt rika snille och sitt skönhetssinne
På mästerstycket — tills att dagen flydde.
Nu trött och varm han lade bort sin pensel,
Och lutade sig tyst mot fensterbågen,

  1. Belönt af K. Svenska Akademien.