34
ende hos dem af sina förmän, hvilka, i sina embetsgöromål, voro lika odugliga, som han sjelf.
Löjtnant von Kosinsky, härstammande från en både gammal och mycket ansedd familj, var en af dessa chevaleriets sällsynta representanter, hvilka, genom sina inre företräden så väl förtjena de yttre, som den medfödda börden förlänar de sina. Inom regementet var Löjtnant Kosinsky ansedd, som den skickligaste militären och såsom den bästa kamraten. Uti hela hans väsen förklarade sig denna manliga skönhet, denna oemotståndliga kraft, som eröfrar allt, utan att bemöda sig derom. Det var denna själens styrka, som aldrig låter ett hinder ligga sig i vägen till det mål, som den en gång föresatt sig att vinna; utan likvist att fela mot den så vältaliga ödmjukhet, som är den upphöjda mensklighetens kännemärke.
Kapten Buttler och Löjtnant Kosinsky tjenade vid samma compagni — olyckligtvis för båda — ty när känner sig det odugliga mera blottadt än i det dugligas grannskap? Och när lider det förträffliga mera bittert, än när det måste subordinera det usla och befängda?
Emellan de båda officerarne hade också uppkommit en lätt förlåtlig och lika lätt förklarlig kyla, som å ena sidan var ett foster af afund, och å andra en frukt af medömkan och förakt. Resultatet af denna ömsesidiga missbelåtenhet skulle naturligtvis utfalla till den befallandes fördel; ty, sådana äro krigslagarna i X och på månget annat ställe: Att for Krigstuktens befrämjande, göres mindre afseende på rätt och sanning, än på den starkes vilja att förklara dem efter sitt behag.
Också vid alla tillfällen försökte den öfvermodige Kapten Buttler att göra tjenstgöringen så bitter som möjligt för sin Löjtnant, och såmedelst alltid låta honom erfara hela obehaget af den beroendes ställning. Någongång bar väl den förföljde sitt kors med tålamod; men oftast stötte han förmanskapet tillbaka med strålen uti sin vredgade blick, eller ock afväpnade han den befallande ynkligheten genom sin öfverlägsenhet i de reglementariska föreskrifterna, på hvilka Kapten Buttler hade en
