36
”Äfven denna gång kan jag ej fullgöra er ordres”,
återtog Löjtnanten.
”Ni är en förbannad resonör, Kosinsky, men jag tål ej sådant folk vid mitt compagnie”, bedyrade Kapten Buttler, under det han häftigt gick subalternen på lifvet, och kom i hettan att trampa hans ena fot.
Kosinsky skuffade den närgångne åt sidan.
”Olycklige! bär ni hand på er befälhafvare?” utfor nu denne, alldeles ursinnig.
Den tillfrågade skrattade åt den hotande öfvermakten, som ej en gång hade makt öfver sig sjelf.
”Herre, ni är en mutin, hör ni det; men jag skall sätta er der hvarken sol eller måne skall skina”, förklarade compagnichefen under svordomar.
”Och ni, Kapten Buttler, är en åsna, men det rår ni ej för”, svarade Kosinsky kallt.
”1 arrest, Löjtnant. Inför ståndrätt skall ni ansvara mig för detta ord, som skall kosta er lifvet och äran. Jag önskade kunna nedlägga denna sak, men jag bör det ej, ty det skulle obestridligt gifva militärdisciplinen dödsstöten”, sade Kapten Buttler triumferande, befallte truppen rycka in, och gick nu att hos vederbörande anhålla om krigsrätt.
Nyheten om Kosinskys arrestering spred sig snart inom hela garnisonen. Alla hans kamrater skyndade till honom, att uttrycka sitt deltagande för militärdespotismens offer. De, som hittills endast hade förnummit anklagarens tillmälen, ansågo vännen förlorad; men han tröstade dem med leende mund: att han ej fruktade den hotande faran.
Krigsrätten utsattes. Kapten Buttler hade skriftligen till Majorsbefälet inlemnat sin rapport om den förskräckliga tilldragelsen, samt derjemte bifogat sina anspråk på den brottsliges straff. Denna inlaga förevistes Kosinsky, som förbehöll sig rättigheten att äfven skrifteligen få afgifva sitt svaromål, livilket bifölls.
Man hade visligen inom garnisonen i X inrättat så kallade pröfningsdomstolar, dels för att med dem kunna
