77
DEN FÖRSTE DÖDE.
Är menskan af Gud genom döden.
Prudentius.
Det var den stund, i tidens första dagar,
Då nattens skugg-omhöljda lif förgick,
Att åter, efter skapar-ordets lagar,
Ge rum för dagens höga spejarblick.
Men vid den syn, som ljuset ville röja,
Förmådde solens öga nu ej dröja:
Sin töckenslöja himlahvalfvet spred
Kring vida rymden öfver törnig hed:
På törnig hed, der allt var tomt och öde,
Låg Abel i sitt blod — den förste döde.
Och enslig, från sig sjelf likväl ej skild,
Af samvets-ormen följd, en syndens bild,
Vek Kain, brodermördarn, bort för Herran
Långt bort i fjerran — — —
Med tåradt öga, mild och oskulds-ren
Som nytänd aftonstjernas blida sken,
När genom tamarindens gröna galler
Bland daggens perlor det på liljan faller,
Hevilla, Abels lilla syster, gått
Från hyddan ut och sökt i morgonstunden
Den käre brodern öfverallt kring lunden,
