79
Med hvita vingar till en himmelsfärd,
Hon nu belåten satt vid Abels sida,
Att här, tilldess han vaknat, stilla bida.
Belyst af aftonrodnans gyllne rand,
En återglans från menskans barndomsland,
Hevilla längtade med menlöst sinne
Att en gång skåda få allt skönt derinne,
Der Engeln höll sin vakt med svärd i hand.
Men längre ned mot dunkla ceder-skogen
Sjönk dagens klot. Hen lilla satt dock trogen
Vid liket qvar och glad, med undran blott
Hvarför i qväll han sof så ljuft och godt,
Just denna timma, då han henne mötte
I deras blomstergård, som begge skötte.
”Men det af trötthet är,” hon tänkte lugnt,
”Som Abel slumrat in så tungt . . .
Var tyst, du lille gazell, var stilla!
Kom ej så när!
Jag vet, du menar visst ej så illa —
Men lek ej här!
Så oförväget du får ej flyga,
Du yra vind!
Helt varligt skall du i locken smyga
Kring Abels kind!
I blad och krona du måste stanna,
Du daggens tår!
Ty Abels hvita och vackra panna
Ej fuktas får!
Min broder sofver: vi få ej störa
Hans ljufva blund . . .
Gazell du lille, vill du ej höra —
Gå bort på stund!”
Så sjöng Hevilla, der hon länge satt
I huld omvårdnad om den käre döde,
