Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1845.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

110

hade förvärrat hans förut länge sjuka bröst. Läkarne hade tillstyrkt honom att tillbringa sommarn på kontinenten. Han valde Sverige, såsom det minst kostsamma landet, ty han är litet snål, såsom jag af åtskilligt försport. Men under resan hit blef hans tillstånd förvärradt, och sedan har det onda immerfort tilltagit. Nu bryter han opp, till Götheborg först, för att der rådfråga skickliga läkare.

— Han är således ingen lord! — Ingen spion! — Ingen falsk myntare! — Ingen tjuf eller mordbrännare! — Ingen duellant! — Ingen spetsbof, som måst rymma ur fäderneslandet! — Inte engång en lurendrejare! — Utan alltså bara en simpel, kraslig fabrikör, en stackare, som förorsakat hederligt folk så mycket oro och besvär: det är i sanning bra oförskämdt af honom! Så upprepade den ena rösten efter den andra.

Vagnen körde förbi. Man vårdade sig knappt kasta en flyktig blick nedåt gatan. — Der, utbröt grossörskan harmfullt, sitter den krukan inbäddad i sina kuddar! — Sådan struntkarl! Sådan platt historia och upplösning!

Anmärkning. Kants definition på Epigrammet lyder: ”en spänd väntans upplösning till intet.”