Sida:Nordstjernan1845.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

136

trappa ledde dem en våning högre upp. Man stannade vid en hög och bred dubbeldörr, som efter ett ögonblick, sedan man med en ringklocka tillkännagifvit sin närvaro, öppnades inifrån af en djupt bugande vaktmästare. De inträdde törst i en liten tambour och derefter i en vacker, väl möblerad och upplyst sal. Man tycktes ha väntat främmande der, så syntes det af den elegans, hvarmed allt var ordnadt, men förgäfves tittade Baronen omkring sig, för att finna några vapen. Af hvad han såg hade han flera anledningar att snarare supponera en liten extra bal, än en extra batalj. Det dröjde dock ej länge, förrän sceneriet förändrade sig. Likasom utaf sig sjelfva, öppnade sig de gulmålade förmaksdörrarne, och om det också var ljust i salen, så var det ändå ljusare derinne. Det anmärkningsvärdaste var likväl ett fyrkantigt bord, öfverdraget med ett rödt, i djupa veck nedfallande, bordstäcke, vid hvars öfversta ända en ganska fetlagd person satt med värdig hållning, insvept i en uti rikt draperi nedhängande svart sammetskåpa, lika med dem som buros af hans tre följeslagare och duellanter. Ansigtet var gömdt bakom en tunn och florlik halfmask. På sidan om denne presiderande person lågo tvenne böcker, de voro likväl icke skinninbundna, utan försedde med små nätta och vackra röda maroquins-band. En förgylld kandelaber höjde sig midt på bordet. Baron E., som väl var af en liflig och enthusiastisk natur, tyckte dock föga om någonting, som fick anstrykning af ”roman”. Den poesi var honom kär, som hvilade endera på ögonblicklig tillfällighet eller på dess fullkomliga motsats, på något redbart underlag, såsom på menniskokärlek, uppträdande uti ren verksamhet för enskildt eller allmänt bästa, eller på ridderlig hängifvenhet, för hvad stort och sannt var, och dess strid derföre; men hela det fält af romantik som äger anstrykning af krystad tillställning, ville hans själ ej rätt fördraga. I det ovanliga ville han skönja spåren af en frivillig kraft, om han skulle erkänna den för något annat än en tillgjord småstads-rolighet. Den scen, som han hade framför sig, tycktes honom närma sig denna sednare kathegorien, ehuru visserligen hvarken dess orsaker eller afsigter voro klara