141
sig nästan rädd ner, för att låta hånet liksom flyga öfver sitt hufvud. ”Här är visst icke något misstag begånget” fortsatte kåpan, ”en ek och ett ogräs äro väl gröna båda två, och i det fallet lika, men eljest finnes dem emellan ingen jemförelse. Hören, mina herrar,” tillade svartkåpan till de omkringstående, men i samma stund vände sig den anfallne riddaren om, mumlade några ord för sig sjelf, ”om att aflägsna sig från ett sådant pandemonium som detta,” och gick. Ännu i dörren hörde han ett obehagligt: ”ha, ha, ha!” skalla bakom sig.
Den andra masken qvarstod något förundrad öfver hvad han hörde; men det var engång så ödets beslut, att öfverraskning skulle denna afton följa på öfverraskning. Han stod ännu qvar på samma plats, då dominon, som han förut observerat med den stora guldringen på fingret, trängde sig fram emellan folkmassorna. Att det var Grefve X . . y . . såg han nu tydligt, och han ville af en ofrivillig inre rörelse draga sig tillbaka, men hann likväl knappast att taga ett steg, förrän Grefven hade med sitt lillfinger fattat i ett af knapphålen på hans rock, och tilihviskat honom med synnerlig förtrolighet: ”nu reser jag hem, ni kommer efter, kan följa med min dotter, utan att likväl upptäcka er för henne. Jag har talat vid henne, och hon är vid det bästa lynne, just som jag ville ha det — och i afton, nå, nå! jag vill öfverraska alla.” Grefven afvaktade ej något svar, utan uppfylld af egna tankar, skyndade han sig derifrån.
I ett af smårummen, der en och annan scen af denna berättelse redan förefallit, såg man alla de masker, hvilka ägt någon här omnämnd rol, den ena efter den andra, småningom församla sig.
”Jag är bjuden till Grefve X. på supé,” hördes en röst; ”jag också,” svarade en annan, ”och äfven jag,” fortsatte en tredje. — ”Min far har uppdragit mig, att invitera er allesamman,” talade då fröken A., likväl endast med det vilkor, som han också strängeligen ålade mig, nemligen att en och hvar skall bibehålla den drägt på sig, som begagnats nu i afton, äfvensom masken; och bad min far mig säga, att om sällskapet hade den artigheten att uppfylla denna hans önskan,
