8
Det var min moders kröning. Kungasalen
Stod, liksom denna, rik på prägt och glans.
Men perlorna i kronan voro qvalen
Och diademet var cypressens krans.
Då var jag barn; men ännu hör jag ljuden
Af jublet, som kring thronen höjde sig. —
In kom min moder, skön i högtidsskruden,
Men mera skön när der hon log mot mig.
Men då hon stannar vid min broders vagga,
Ett blodigt spöke sig ur djupet drar
Och vecklar ut sin nattligt svarta flagga
Till himmel öfver kronan som hon bar.
Jag ryste till. — Min moder upp sig höjde
Och nalkades min lilla bädd på tå.
Men när sitt hufvud ner till mig hon böjde
Och lät sitt hjerta emot barnets slå,
Då såg jag hennes blick i tårar löga
Och kall var hennes kind, som låg vid min —
Såg genom molnet i min moders öga,
Att spöket trängt i modershjertat in.
Hu! det var rysligt! — Värre verkligheten! —
Knappt dagens sol i vestern släckt sin glöd,
Förrän ånyo skallade trumpeten, —
Men det var krigstrumpeten då som ljöd;
Ånyo lyste det i rummen höga, —
Men det var svärden då som blixtrade;
Ånyo purpurn blänkte för mitt öga, —
Men det var blodets ström på gatorne.
En broder trängde in på dessa ställen
Bland svärdens klang och mordgevärens skott;
Och innan solen sjunkit bakom fjellen,
Satt brodren, smidd i jern, på brodrens slott.
