160
under Anna Lenas inseende, väl vetande att ej många ord skulle behöfvas, för att göra henne god igen, om så illa skulle åtbära, att hon fann sig föranlåten att säga: ”ja ja, lilla Rolf, det der skall jag tala om för Majoren.” — Jag kom således med på den stora bjudningen. Jag blef förblindad af de glindrande kronorna i taket, de stora speglarne på väggarna, förgyllningarna, folkhvimlet i de präktiga rummen, och ändtligen af de mjuka mattorna, som, trotsande mina klackar, läto min lilla person smyga fram tyst som en ande. I det vackra sällskapsrummet stod och satt en hel societet i tystnad — ett piano ljudade, en stor konstnär lät höra några af sina nyaste kompositioner. Det var säkert en stor konstnär; ty jag, äfven jag förstod honom, kände, kanske klarare än de andra, hvad han känt då han författade dessa stycken, tonfall och vändningar, som jag tyckte vara ett slags språk — kanske jag förut hört detta språk i en dröm, en sådan dröm, som endast barn kunna drömma. Jag stod tätt inkrupen intill min far och höll mig tyst så länge musiken varade, men också, i samma ögonblick den slutade, öppnade jag min frågobok.
— Hvem är den der gubben der står på pelaren?
— Det är en filosof.
— Fy, se filosofer så ut? Hvad är han af?
— Af marmor.
— Äro filosofer alltid af sten? — Så der fortsatte jag min examen om döda ting, ty de voro ovanligast. — Pappa! hvem är det vackra fruntimret der borta? fortfor jag och pekade på en skön qvinna, som, tätt omkretsad af herrar, smålog med ett barns liflighet och behag.
— Det är vår värdinna, friherrinnan Dagobert.
— Dagobert?
— Ja, hon kallas efter sin mans förnamn, ty der borta sitter en annan friherrinna Gyllenpil.
— Den der tjocka?
— Ja — tyst min gosse — hon kallas friherrinnan Alexander.
— Jaså. — Kors, pappa, hvad friherrinnan Dagobert är vacker!
