129
man lefvat, han var en doktor att taga reda på hvad som fattades unga flickor!
Auditören.
Han hade en skarp blick?
Doktorinnan.
Om han hade!
Kaptenskan.
Det är fasligt, hvad hela verlden i våra dagar lider af sjuklighet och pjunk; de gamla äro som raskast, ungdomen går och hänglar …
Auditoren.
Ja, icke sannt? sjelfva potatisen …
Doktorinnan.
Sjelfva potatisen! Det må Herr Auditoren visst säga; apropå om potatisen, hur går det för herrskapet? Mina äro totalt ruttna, de duga icke ens att kasta för — med respekt till sägandes!
Kaptenskan.
Nästan det samma med mina!
Kamrerskan.
Der är tyvärr ingen hjelp för dem. Och hvad läser jag häromdagen i en af tidningarne? Att äfven rofvorna börjat angripas!
Doktorinnan.
Skulle det vara möjligt?
(Mel. Bellman: ”Fader Movitz, bror!” etc.)
Det är dock för dant!
Det är ”inquietant”
i högsta måtto … om det är sannt!
Hvad skall se’n man få
i sitt hushåll då,
som något kan förslå?
