Sida:Nordstjernan1846.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

7

Han blickar hemskt i nattens mörker ut
Och bortstjäl bönens kraft ur Bedjarns bröst
Der tviflets ångst med dödens fasor blandas;
Och Jesus uppstår utan frid och tröst,
Med isadt hjerta ifrån bönestunden: —
Så vacklande Han irrar kring i lunden:
 
 ”Hvad! — har tron mig svikit? —
 Fader! — har Din Ande från mig vikit? —
 Bönens kraft! — hvar är du? —
 O! — hvi bär du
 Ej mitt qval, min smärta
 Till min Faders hjerta!” —

(Han kom till Lärjungarne och fann dem sofvande.)

 ”Vänner! Er jag söker;
 Hjertats ängslan mer och mer sig öker.
 Hvilan, ack! försaken! —
 Bedjen! — vaken!
 Med den Vän, som lider
 Frestelsernas strider.” —




Vänskapen och Sorgen.

En tröstande stjerna på lidandets stig
Den jordiska vänskapen är
Säll menniska är du när himmelen dig
Dess tröst på din vandring beskär.
Men hon sjunker i molnen, så kall och så matt
I de svåra bedröfvelsers natt.

Så enslig satt Sorgen på stranden och grät;
Dess hydda låg störtad omkull.
Hvar Vän hade flytt den olyckligas fjät,
För svaghet och räddhåga skull.