140
Doktorinnan. Ja det glömde vi alldeles hort... Auditören. Jag glömde det sjelf. Nå! Jo, saken var den, fru kam- rerskan erinrar sig säkert från brunnsséjouren en viss major, som alltid gick med gröna glasögon och trakterade med hi- storier, som just icke alltid hörde till det qvicka slaget. Ramrerskan. En liten vidlyftig. med korta ben... En fjesk! Auditören. Oss emellan 'sagdt, en stor narr; som på köpet trodde sig ha tur hos fruntimmer! Han har nu verkligen på gamla da'r blifvit förlofvad karl. | NEN erskan. Det händer det otroliga. Major... hvad hette han nu igen ? Auditören. Nonnenpipp. Doktorinnan. Hvad är det jag hör? Major Nonnenpipp i Småland? Auditören. Alldeles. Doktorinnan. Min köttsliga herr kusin! Och man icke averterat mig derom ? Auditören. För fan! här sitter jag väl och talar halsen af mig! Ah? Är det en kusin till fru doktorinnan? Ramrerskan. Det visste jag heller icke; eljest, fru doktorinna, hade jag visserligen uttryckt mig med mera egard —
