9
I hopplöshetens natt är himlen skymd
Och med dess mörker själens qval sig öker.
Han uppstår, söker vänners tröst. — De sofva
Ifrån sin sorg — Ack! det är Himlens gåfva.
Sömnen.
Sömnens Engel! som i mörkrets floder
Öfver dunkla midnattshimlen drar
Hvilans hulde Ande! — Dödens Broder! —
Sorgens offer i ditt hägn du tar:
Mödans Son du hvilans hugnad ger,
Låter hjertat undan qvalen domna,
Tyngda ögonlocken sänkas ner
Och från tåren trötta ögat somna.
Re'n de fly med en aflägsen brusning,
Ljuden från en verksam lifvets dag:
Nattens fläkt i lundens stilla susning
Lockar sömnens döfvande behag.
Men liksom i tidens första stund,
Herrens Ande sig på djupet rörde,
Hägnar han ännu de frommas blund,
Hvilkas böner aftonvinden förde.
Milda Sömn, du lidandets försoning!
Huldt din stilla skugga breder du,
Kring palatsen öfver Nödens boning
Skänker Sorgens Son ett qvalfritt Nu:
Allt är frid den stilla Sömnens stund;
Svunnen fröjd ur mörka fjerran strålar;
Hoppet på din mantels svarta grund
Sina dunkla arabesker målar.
Hörde du en suck i aftonvinden?
Dottren klagande vid Moders graf,
