20
syssla en gunstling, sade vid föredragningen, då man ville göra den högre förtjensten gällande: ”Den der kan ju få en annan gång.” Ack! han visste icke, den lättsinniga rådsherren, att detta, — ”en annan gång” — aldrig skulle inträffa, och att han, med detta slag åtskiljt och förkrossadt tvenne de ädlaste hjertan. Om dessa händelser hade den olycklige uti en anteckningsbok, — som man funnit efter hans död i hans kära trädlåda — inskrifvit följande:
”Olycksdigra moln samla sig i dalarne, när rättvisa saknas på höjderna.”
”Förstode Furstarne detta, skulle de väga hvarje handling, hvarje beslut på samvetets fina demantvigt.”
”Dömer rätt J Furstar! — de små kunna gå till en högre domstol.”
”Den bittra känsla som väckas af en liden orättvisa i den ädle medborgarens bröst, erfar han icke af kärlek till sig sjelf, utan af kärlek till fäderneslandet. Derföre sörjer han, att Dygd och Samvete icke finnes på, eller invid Thronen.”
En rik landtman, som länge med sitt namn och med
betydliga summor uppehållit handelshusets vacklande credit, kom
vid samma tid till staden. Det var en ond, lättsinnig och hård
man, som utan skonsamhet skulle hafva störtat den vårdslöse
gäldenären, om dotterns skönhet och behag icke väckt en
lysten kärlek i hans bröst, och föräldrarnes löfte om hennes
hand förändrat detta beslut. Följden af de öfverläggningar,
som till vinnande af detta ändamål föregingo, blef, att
Wilhelminas föräldrar genast lemnade staden och flyttade till en
aflägsen landsort, i den nya friarens grannskap. I den
olyckliges minnesbok stod om denna händelse följande
anteckningar:
”Uti den sinnliga kärleken födes ofta en aning om den himmelska; men den dragningskraft, som lasten känner till skönhet och oskuld, liknar myggans till ljusets rena låga, hvars väsende hon icke förstår.”
