22
ligen helt och hållet uteblef från sessionsrumraen. Men alltid vissa postdagar i veckan, på slaget elfva, såg man honom stå vid postluckan, blek och darrande, till dess inifrån ropades: ”Intet bref!” — Då hade postmästaren i början märkt några ovanligt stora tårar falla från hans kind. Men sluteligen märkte man blott en lätt feberrodnad öfvergå det bleka anletet och en skallring mellan tänderna följa på det vanliga svaret, som postmästaren ofta afgaf utan att stiga upp från sin stol, och utan att ens se på den frågande. Småningom förlorade han mer och mer sina sinnens rätta bruk, och man såg honom ofta, utan att åtskilja natt eller dag, irra omkring på det skogbevuxna berget utom staden, i regn och köld utan hatt och öfverrock. Då hans lilla förmögenhet på detta sätt snart var förtärd, inlöste hans anhöriga honom på dårhuset, der han ock villigt ingick i den celle, man honom anvisade. Han var stilla och eftergifvande, och kunde lemnas lös; men ville någon hindra honom på den vanliga postdagen vid elfvaslaget, blef han ursinnig och slog sönder allt hvad i hans väg kunde komma.
Jag beslöt att infinna mig vid post-contoret följande postdag något före det bestämda klockslaget. Knappast hade det elfte slaget hörts, så märkte jag den bleka gestalten framskymta från ett hörn, och utan hatt, med skyndsamma steg närma sig postluckan. Som nu postmästaren, ettdera med flit, eller hindrad af någon annan sysselsättning, dröjde med sitt 4sorgliga: ”Intet bref",— stod han der länge orörlig, med hopp och fruktan stridande i hans blick och åtbörder; — men då sluteligen svaret hördes, såg jag honom göra en hemsk röreise med venstra knutna handen, med hvars knogar han gned sig några gånger fram och tillbaka öfver pannan, medan han med outsägeligt uttryck af smärta och vemod, eftersade orden: ”Intet bref!” — Småningom uppklarnade dock åter hans blick, och han sade: ”Kanske med nästa post!” — hvarefter han stilla gick hem i sin celle.
Jag följde honom obemärkt på afstånd och fann honom sluteligen i sin cell, sittande med ett bref framför sig på bordet, och jag kan aldrig förgäta den stirrande giriga blick
