32
Som tjust hans barnaår, då endast skyn
Och fjällen stängde för hans glada syn,
Och då han for med renen, som han skulle
Ha flugit upp och ner för berg och kulle.
En högre frihet var dock nu det mål,
Han sökte med sin flykt från samhällslifvet,
Den, som ej sjelfsvåld mer än träldom tål,
Och hatar det af afund närda kifvet
Emellan hand och fot i samma kropp
Och mot det hufvud, som den håller opp.
Nu köpte han en hjord och, sjelf dess herde vorden,
Bekände sig till Sabmes ätt
Så väl i drägt som boningssätt;
Och Guds välsignelse förökte hjorden.
Men i hans trefnad feltes än
En, som med honom delte den.
Bland råa Lappskor kunde väl ej finnas
En värdig maka för så bildad man.
Men att en Svenska skulle kunna vinnas
Utaf en Lappman, han ej hoppas kan.
Svenskt blod med Lappskt ej tål förening;
Det är ej Svenskens blott, men Lappens mening.
Väl blef en svenska, en af högre stånd,
Med ädelt hjerta och med ljust förstånd,
Ehur romantisk i det hela,
Så fäst vid Thore, att hon ville dela
Hans ökenlif och Lappska lefnadssätt.
Men han betänkte, att, hvad skönt och lätt
Nu henne syntes såsom hans herdinna,
Hon se’n odrägligt skulle finna,
Då i ett trångt och rökigt tjell
Hon skulle bo och se blott hed och fjäll.
Men lyckligtvis bortrycktes hon af döden
Från alla sorger, frestelser och öden.
