36
Hvaraf det vemod midt i glädjen flöt
Som tryckte hennes själ ej sällan.
Hvad under då, att hennes längtan dit
Fick luft vid damens död, som henne arflös lemnat,
Ej af förkolnad kärlek, ej med flit,
Ty all sin egendom hon henne ämnat,
Men af det uppskof, som så ofta sker,
För det man döden ej så nära ser.
Ehuru lycklig att en tillflyckt finna
I Pastorns hus, beslöt hon dock
Att följa såsom tjenarinna
Sin gamla far. Hon ökte ock hans flock
Med tjugu renar för det medel
Hon ägde i en sparad sedel.
Till flyttning färdig tog hon redan an
Den Lappska drägten; och den dagen,
Då Thore kom, af lycklig aning dragen,
Hon hade klädt sig högtidsgrann
I höga röda mössan, som betäcker
Allt håret utom ett ziratligt par
Af flätor, hvilkas ända räcker
Allt ner på ryggen och ett påhäng har
Af perlor, ringar, band och glitter.
Den största grannlåten likväl på bröstet sitter
I silfverprydnader af många slag,
Som glänsa mot en solklar dag.
Som Ripan ömsar färg så Lappskan byter
Sin vinterpels, lik askan grå,
Emot en sommarrock, som skryter
Skarlakansfärgad eller himmelsblå
Med gröna snören, gula fransar,
Med hvilka, då hon går, en flägt af vädret dansar.
Då nu Maria hade klädt sig så
Blott på försök och fram till spegeln trädde,
Brast hon i skratt, dock med ett hemligt ve
