38
Med isgrå ögonbryn hans låga änne
Två knotor mötte, mellan hvilka låg
Ett par små ögon, dem man knappast såg.
Dock fann man, att de voro lika
De djurs, som man ej nämna plär.
Nu har väl Lappen som Chinesen slika
Så sneda i gemen; men dessa här
I sammanhang med håret, som från pannan
Står upp som borst, och tanden, som sig skär
Ur munnen ut, och en och annan
På rocken synlig fläck, allt med ett ord förent
Påminner om det djur, som nyss var ment.
Men hvad man än hos honom kunde klandra
I seder som i allt det andra,
Hvaröfver folket fäller dom,
Så öfverskyldes det utaf hans rikedom,
Om än med öfverdrift till tusen renar
Af ryktet räknades hans hjord.
Den tanken var ock allmänt spord,
Och visshet blir hvad folket menar,
Att han en mulen vinternatt,
Då ingen måne, ingen stjerna lyste,
På något ställe, der för troll man ryste,
I jorden gömt en silfverskatt,
Som öktes årligen af visen,
I hvars förbund han troddes stå.
Det syntes af de högre prisen,
Han alltid lyckades att för sin afvel få.
Det sanna var, att han för det, han sålde,
Tog digra fat, i hvilkas buk var stängd
Af onda andar en otalig mängd,
Som se’n bland fjellens folk förderf och armod vållde.
Ja, bränvinsdjelfvuln rår olyckligtvis
Se’n längre tid också i Lappens öken.
