44
Sprang efter dem och ryckte från hans arm
I hast sitt barn och drog det till det djupa
Strömfallets brädd, en ättestupa,
Och skrek: ”om du ej svär för mig
Att Önne ta till man, så skall jag störta dig
Här utför branten hufvudstupa”.
”Nej, hellre vill jag dö,” var dottrens svar.
Då nära brädden hon försöker
Sig slita ur det hårda par
Af armar, som om hennes lif sig kröker,
Så stapplar modren; och det bär
För begge ner i sjön, som derinunder är.
Sjelf när att falla, då, att dem bevara,
Han sträckte armen, Thore var.
Men nu han kastar sig med flit i samma fara
Och lyckas, lika stark som snar,
Att bringa först i land Maria,
Som halfdöd suckar: ”fräls min mor.”
För att ej söka henne ock befria,
Var han för christligt sinnad. Kort — han for
I sjön igen och grep den snart förgångna
I håret fatt och den så fångna
Till stranden drog, förnöjd att så
På hennes stygghet hämnas få,
Då han på en gång frälsa kan den fula,
Och henne lugga får en smula.
Pastorskan, som Maria bragt
Fullkomligen till lifs, nu tog i akt,
Att äfven modren vårdad blef. De gingo
Med henne se’n och kläder ömsa fingo,
Så att de kunde visa sig igen
I kyrkan, dit församlingen,
