Sida:Nordstjernan1846.djvu/60

Att ej hos mängden skrock och vantro rå.
Trolltrumman sådan, som den fordom
Besvärjarn tjente med sitt dolva ljud,
Som, i förening med hans hemska svordom,
Böd trollen akta på hans bud,
Finns än, i trots af sin bannlysning,
Hos en och annan hemligt i förvar.
Sjul såg den hos sin far med rysning,
Men lärde se’n hans konst, ett arf från farfars far.
Och fann sig väl af den. Fast folket honom skydde.
Som den der stod med Satan i förbund;
Dock Svensken sjelf med gåfvor flydde
Till Siarns hjelp i nödens stund,
Då onda ögon ondt ibland hans boskop vållat,
Och eljest någonting i huset var förtrolladt.
Nu tror sig Sjul af dylik orsak stämd
Till Thores gård och hoppas hämd,
För det han honom dels förlöjligadt, dels bannat.
I huset anländ, der han aldrig förr
Var synlig, hade han i farstu’n stannat,
Tills någon kom och viste på en dörr
Med nyckel. När på den han lade handen,
Fick han en hemlig stöt och föll omkull.
Dock reser han sig straxt och bugar vördnadsfull
För den — så tänker han, i låset gömda anden.
Han hoppas, att han så hans ynnest vinna kan.
Sen trädde han frimodigt in och fann
En ked af händer, som sig sammanknöto.
Nu äfven honom i sin ring de slöto.
I samma ögonblick
En häftig ryckning genom alla gick.
De sågo häpna på hvarandra;
Trollmannen tog på sig en trottsig min
Förenadt med ett tillgjordt grin.
 
Se’n blef han särskildt från de andra
Ställd på en pall af glas och fick