Sida:Nordstjernan1846.djvu/63

Sist hennes vackra hand på bordet sätter
En sirligt slipad karafin,
Som lofvar ett förträffligt vin,
Om vi få dömma efter lukten redan.
Också åt färgen fägnar sig vår syn;
Den liknar rodnaden i aftonskyn.
Då vi af Thore manas sedan
Att tomma vära fyllda glas,
Infaller leende hans maka:
”Få se, när ni det hunnit smaka,
Om ni kan låta er af qvinnolist bedras
Att hålla det för vin, ehur1 de drufvor,
Af hvilka det är brygdt, ha växt på våra tufvor
Det är af åkerbär, som blomma på vår äng
Likt rosor i en blomstersäng.”
”Ett härligt vin, som skattas må dess mera,
Då det är fosterländskt” utrope vi.
”Dock, att det styrka ge en tår madera”,
Så hon bekänner, ”blandad är déri.”
”Ja” säger Thore, ”Norden kan dock icke
Umbära söderns salt; och dermed må
Ett ädelt vin, det vi till högtids dricke,
Som en förnäm Guds gåfva följa få.”

Nu stå vi upp välfägnade från bordet
Vi äfven, som i tanken blott
Ha njutit, hvad der funnits godt.
Förut likväl så en af oss tar ordet,
Vi klinga må med höjda glas en skål
För ett af tidens lyckligt nådda mål,
Som, då det kunnat bli med vapen vunnet
Af hjeltekungen blef i freden funnet.
Det blir, så hoppas vi, om det ej är,
Det band af kärlek likt, som vi se här
Förena Thore och Maria.
Jag menar Sverges på en jemnlik grund