97
ders exempel, så hade striden måhända fått en helt annan utgång.
Slaget vid Lund är märkvärdigt i afseende på hela krigets gång. Det första, kraftfullaste och farligaste anfallet från danska sidan var nu lyckligen tillbakaslaget. Danskarna hade vid återeröfringen af Skåne funnit långt större svårigheter, än de förmodat; hvarigenom för nästa fälttåg modet och ifvern minskades. Dessa ökades deremot för svenskarna, i samma mån de sågo sina bemödanden krönas med framgång. Skåningarna hade i allmänhet tagit för afgjordt, att de i följe af detta krig skulle falla tillbaka under danska kronan. Nu började de ana motsatsen och uppföra sig derefter. Allt detta berodde på utgången af slaget vid Lund. Det var derföre Karl den elfte vid rustningarna dertill, ansträngde sina yttersta krafter; det var i känslan af denna slagets vigt, som hvarenda svensk, hvarenda dansk likaledes i det yttersta bemödade sig att vinna segren; ett bemödande som förlängde striden från kl. åtta om morgonen till kl. fem eller sex på aftonen och som af 22,000 stridande lade 9,000 döda på valplatsen; ett ömsesidigt nederlag, så blodigt, att det i häfderna räknar få sina likar.
Svenskarnas glädje öfver den vigtiga, den nästan oförmodade segren var ganska stor. En mängd lofqväden utkommo och vi hafva räknat ej mindre än 19 särskilda, dels tryckta dels otryckta berättelser om detta märkvärdiga slag[1].
För ingen var dock segren vigtigare och kärare än för den unga konungen. Han fick derigenom ökad förtröstan på sig sjelf och ökadt anseende hos både vänner och fiender. Hos så väl folket, som hos hären, intog han allas hjertan. Man kunde ej höra sig mätt på berättelserna om de prof af tapperhet, gudsfruktan och mildhet, som den unga konungen vid detta tillfälle ådagalagt. Medvetandet härom och minnet
- ↑ De här förekommande förut okända uppgifterna äro till större delen hämtade ur Clodts dagbok i Säfstaholms arkiv, och Nils Bjelkes autobiografi i Thureholms arkiv m. fl.
