101
Nyårsnatten.
Redan orklös Du till grafven trår
Innan månar tolf du växt och grånar.
— Så jag sade till det gamla år —
Dröj en stund: i morgon äfven går
Solen upp och ljus åt verlden lånar.
Gubben ristade sitt hvita hår,
Drifvan föll från skullran — skäggets pilar
Brusto klingande. — Han röt: jag går:
Hvita svepningen re’n täckt min bår
Alltifrån November — Tiden ilar. —
Lycklig om jag finge hvilan nå,
Och församlas lugn till mina fäder:
Jag är mätt på ljuset — Vis och grå,
Ville jag i djupet fristad få
Förr’n en näsvis dag på häln mig träder.
”Men hvart far Du?” Högst i polens vrår
Der på stilla ort ej dag, ej ljud sig sprider,
Der vi sitta, de förflutna år.
Natten öfver oss i stjernig mantel står,
Lethens sega våg vid våra fötter skrider.
Tusende den stilla böljans svall
Sög i djupet ner och evigt höljde.
Tyst och obemärkt var deras fall:
Blott en suck försvann mot klippans hall —
— Kanske af det lidande de döljde.
