Sida:Nordstjernan1847.djvu/137

O, himmel! Jag ej vandra mäktar,
gif skugga, skugga! — Jag försmäktar!”

Vid dessa ord blir bröstet trängre
på Vattu-Nisse, han vill fly,
ty han förmår ej höra längre.
Och som han aldrig gjort sin nästa
med uppsåt ondt; gör han sitt bästa,
och tar i största hast till benen;
men kommer andfådd snart på scenen,
så klarögd som ett vinterny.
”Jag skulle passa på det hela,
och hjelpa det som syntes fela,
se här, se här ett paraply!
Det ger väl liten smula skugga,
och om det skulle börja dugga,
så kan spektakelmakarn” — — — —
”Tig!
Ditt erkenöt, och lemna mig!”
Men skrattet tar ej slut så-lätt
vid Nisses ömkliga reträtt.

”Se” — fortfar ökenvandrarn, — ”se!
hur mina händer torka samman,
förbrända utaf himlaflamman!
O, ve mig arme usling, ve!
Snart komma kanske vilddjurshopar,
och ingen hör mig om jag ropar.
En tiger re'n jag nalkas ser!
Hjelp, hjelp, hjelp, hjelp! Der komma fler!”

Vid detta fasansfulla rop
vår Nisse, som höll på att somna,
tror domsens englar vara komna;
men blir nu arg på alltihop.
”För tusan!” — ropar han med kraft
i det han framåt scenen går —
”S&'n ordning har man aldrig haft
vid denna brunn på fyrti år.