8
”Skyldrat i Svenska Akademien för något medelmåttigt
qväde . . .”
”Eller äreminne!”
”Samt slutligen författat någon tråkig theaterpies . . . eller skrifvit en artikel i . . .”
”Studentbladet!”
”Alldeles; för detta tror ni er kunna uppresa er till domare öfver hela den bildade verlden . . .”
”Och den obildade!”
”Men det lönar icke mödan att tala med kusin, ni har blott ett ideal . . .”
”Och detta är?”
”Charles Darling! Jag anser riktigt för en lycka,” fortfor hon halft skrattande åt det komiska sätt, hvarpå han komplimenterade sig sjelf uti spegeln midtemot — ”Jag anser riktigt för en lycka, att ni snart får komma till er gamla preceptor der nere i Glimsta, och hoppas att han masar upp er, och det rätt eftertryckligt ändå!”
”Då får du risbastu, Charles!” sade den lilla flickan som ännu satt på hans knän, och i det hon nöp honom i hakan, ”det är säkert som guld!”
”Ainsi soit il!” sade Charles, småskrattande åt både den långa lexan och åt den profeterade husagan.
”Det besynnerligaste är, i allt fall”, återtog hans kusin, ”att ni med alla era spetsfundiga anmärkningar, likväl så gerna spelar beskyddare åt Artister och Litterati, samt dessutom företrädesvis umgås just med dem.”
— — — ”Den andra bjudningen är till en soirée dansante!” fortfor Baronen, utan att upptaga hennes anmärkning. ”Hur i all verld kan man hoppa och flyga en hel Guds natt igenom, som en hop marionetter på ståltråd: i dam, i trängsel, i hetta, i qvalm och ljusos? . . . hur kan man väl frivilligt underkasta sig en dylik tortur, det vill jag fråga? För att icke tala om karlarne, som i sitt anletes svett arbeta med polkorna, som vore det frågan om att storma en bastion eller förvärfva odödlig ära på slagfältet — så bar alltid det äldre ”fruntimret” på en bal utgjort ett föremål för min beundran,
