175
Leonore H. gifva sig ut för mig, då du ifrån början förvexlade oss båda. Min gosse, jag älskade dig från första ögonblicket, såsom — min måg. Vill du blifva det?”
— ”Hvilken sällhet är att hafva dig till — svärmor!” svarade Hjalmar och kysste sedan assessorskans dotter, som också hette Leonore.
— ”Nåväl! jag är nöjd!” sade assessorskan — ”men det är sannt, du sade att du för evigt tillhörde fröken Leonore H., hon kommer der, att taga dig på orden.”
Fröken Leonore H. inträdde leende, och sade: ”ser du, Anna Lovisa, jag är nog rik att hafva en älskare, som jag kan skänka åt din dotter.”
Hjalmar återvann ej sin fattning att tala; men han fick kyssa i stället.
Ett halft år derefter var ett dubbelbröllop. Grefve Hjalmar vigdes vid fröken Leonore Mejer, men Kyrkoherden Abrahamsson vid fröken Leonore H, som icke var så fattig, att hon ju ej hade tiotusen Riksdaler, och det var rikedom för bondesonen.
Ett år sednare bar den sköna enkan fru Mejer på sina armar, en engel — hvarföre kallas barnen så? Ty de komma från himmelen. Fru Mejer bar sitt dotterbarn på ännu unga armar.
— ”Det är ljuft!” sade hon till Hjalmar, ”att vara mor, men himmelskt att vara mormor!”
Stockholm. Hörbergska Boktryckeriet, 1847.
