Sida:Nordstjernan1847.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

15


En af flickorna började igen. ”Angåendes vägen,” men den oefterrättlige Måns var genast med.

”Det vore väl tusan,” sade den ridande slutligen ”om jag inte skulle kunna få er att tala en om sönder!”

Nu kastade en af flickorna sin räfsa ifrån sig, vinkade fremlingen att följa, samt sprang förut genom grinden. Det hade blifvit sent och Augusti-månan samm stor och gullgul på den mörkblå himmelen, och dess sken föll klart på de mörka träden, log mot insjöns lugna yta och darrade mellankoliskt öfver de afslagna ängarna och sädesfälten. Flickan visade mot en skog: ”ser herrn spiran derborta? det är Glimsta kyrka . . . ser herrn den lilla gångstigen som slingrar sig der mellan kullarna? dä’ ä’ genvägen . . . men herre!” fortfor hon i det hon lade sin hand hejdande vid tygeln, ”se er före . . . väl, väl! ty på Glimsta är icke allt rätt.”

”Så-å, spökar der min flicka?”

Flickan nickade, vinkade med handen, släppte tygeln och sprang tillbaka, utan vidare förklaring. — Fremlingen fortsatte sin väg i den anvista rigtningen. Det led mot midnatt. Luften var utomordentligen genomskinlig, och ljumma ångor summo förbi den ridandes ansigte, medförande en fin aromatisk lukt från granskogen och sädesskylarna, lysmaskarna tindrade bland gräsen och nattfoglarna läto höra sina sorgliga läten. Den lilla gångstigen slöt sig snart till allmänna landsvägen. Till venster låg en rishög i diket, och en svart tafla underrättade vandraren att ett dråp der blifvit begånget. Till höger låg ett vidsträckt svedjeland. De svartbrända trädstubbarna, — der och hvar afskalade och solblekta, — bildade fantastiska skepnader mellan de hvita stenarna. Der stodo tvenne barn med sammanlutade pannor, der en gammal kolare i sin grå tröja, der en eremit med sin mantel och vida nedhängande armar, der en krokryggig gumma inhöljd i en shawl. Längst fram syntes den hvitmenade kyrkan med sitt höga, smala torn, sin spira och förgylda klot.

Resenären var underlig till mods, såsom man ibland känner sig, då man nattetid ensam ströfvar genom en okänd trakt, bland naturens lefvande men stumma föremål, under