38
En skön söndagsmorgon i Juni månad samma år, var en
stor högtidlighet å bane på Glimsta. Kyrkan syntes festligt
prydd, men i dag var det solen som skickade sina varma
strålar genom bågfönstren in på kransar af lefvande blommor och
på en talrik folkskara, som samlat sig, dels inne i kyrkan,
dels på kyrkogården. Folkmassan delade sig nu och blottade
sina hufvuden. . . . Genom portens gröna triumfbåge trädde
pastor Bertram in i sin tempelgård, han aftog sin hatt och en
varm tår tillrade ned på den öppna handboken. Efter honom
kom Charles Darling och bredvid gick hans brud, den unga
sköna Georgina Bertram, i en böljande hvit sidenklädning
och sin gröna myrtenkrona. Ett andäktigt sorl genomgick
församlingen i detta ögonblick. Under det orgeln
uppstämde den sköna psalmen: ”Kom Helge Ande Herre god”,
inträdde det unga paret uti kyrkan, som var uppfylld af ett
herrligt doft af liljor och törnrosor. Deras ögon möttes i en
blick af outsäglig kärlek, och en sällhetens suck smög öfver
deras läppar.
Då de nyvigda, efter slutad vigselakt, satte sig i vagnen, genljöd luften af fromma lyckönskningar och hjertliga afskedsord.
Det talades mycket i hufvudstaden om denna mesalliance, både bland slägt, vänner och bekanta. Baronen sjelf betraktade saken från en motsatt sida. Ju mera han lärde känna Georgina, ju innerligare lyckönskade han sig öfver sitt val. Under årens lopp tillegnade han sig mer och mer af de egenskaper hos Georgina som felades hans egen karakter . . . hennes klarhet i förståndet, samt hennes anspråkslöshet, mildhet och renhet i sinnet, och Georgina å sin sida förvärfvade sig af sin mans kunskaper, erfarenhet och kraft i viljan, det stöd hon behöfde för utvecklingen af sin egen, och båda gingo sålunda stödjande, undervisande, älskande hvarandra framåt på förädlingens och dygdens väg, som säkert leder till sitt mål . . . det mål der högsta graden, fullkomlighetens grad först vinnes.
