Den här sidan har korrekturlästs
NORDSTJERNAN.
Isgrå forntid satt och drömde
Dystra, sekellånga drömmar
Uppå Scandiens höga fjäll;
Hvad han verkade, det gömde
Han i Sagas våg, som strömmar
Öfver häfdens runehäll.
Männens lagar voro svärden.
Kraften blott i armen bodde;
Själens kraft var än ej känd.
Oden troddes styra verlden.
Ingen lärde än och trodde
”Hvite Christ,” till frälsning sänd.
Men man trodde att Allfader,
Den fördolde, onämnbare,
Ofvan alla Gudars hus,
Ofvan stjernors myriader,
Ofvan himlarne, de klare,
Thronade, i evigt ljus.
Från den tiden ha vi mången
Underbar och herrlig saga
Som i nordisk skymningsstund
