7
De flydde hastigt, sommarns gyllne dagar.
Ty, hvad är glädjen, då den är som störst?
En ros, som vissnar, då hon mest behagar;
En källa, som ej släcker vandrarns törst;
På själens horizont ett purpurskimmer,
Som slocknar då man det med fröjd förnimmer.
Uti en furutimrad sal på borgen
Satt Thora, sluten till sin älsklings bröst.
Ur bådas ögon talte djupa sorgen,
Och utanföre var det kulen höst,
Som talade till hvarje menskohjerta
Om afsked och förgängelse och smärta.
Ty han hade mejat gyllne säden;
Ej elfvor mera dansade i ring;
Men stormens andar brottades i träden
Och slungade de vissna löfven kring.
Naturen trötta ögonlocken sänkte,
Då på sin hvita vinterbädd hon tänkte.
På hafvets mörka, förr så klara spegel
Ung Iwar skulle bort till fjerran land.
Re’n väntande, med vinduppfyllda segel,
Hans drakskepp låg förtöjdt vid Logarns strand.
På skummig våg han vida skulle fara.
Med våren först han skulle hemma vara.
Och målande sin sorg i färger bjerta
Satt Thora, bittert gråtande, och smög
Sig närmare intill sin älsklings hjerta.
Men timman . . . ack! den sista timman flög
På snabba vingar till de mörka länder,
Från hvilka ingen enda återvänder.
”0, att jag en bland himlens stjernor vore!”
Så hviskade skön Thoras purpurmun,
