Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1848.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

35


I första bandet af Nordstjernan hade Läsaren tillfälle, att med skalden von Brauns afbildning jemföra hans egen humoristiska beskrifning på sitt ”konterfej”. Af skalden Sommelius åter finns ingen annan skildring att tillgå, än det intryck hans snillealster måla i Läsarens fantasi och minnet, djupt pregladt i hans efterlefvande vänners hjertan. Det är också ofelbart den fördelaktigaste dager, hvari den bortgångnes bild kan skådas; ty allt det ädla, det goda, det sanna, det sköna, för och i hvilket Sommelius hela sitt lif igenom svärmade, dväljdes under en föga bländande yta. Det var endast rörligheten i hans väsende och lågan i hans mörkblå öga, ömsom gnistrande och svårmodig, men alltid bjert, som röjde Apollo-sonen. Hans öfriga mindre uttrycksfulla anletsdrag utan skönhetsform äfvensom hans oansenliga kroppsbyggnad kunde annars lätt slinta undan uppmärksamheten.

Hans dikter, under pseudonymen ”Beppo”, andas merändels hemsk verldsåsigt, vild förtrytelse. I Sommelii rena, glödande själ fanns en urbild, efter hvilken han mätte och bedömde de yttre tingen, och då dessa nästan aldrig motsvarade hans väntan, ännu mindre hans anspråk, grep han med febervrede, än sin lyra för att klaga eller håna, än sitt svärd, för att straffa och hämnas. Denna fortgående uppenbara fiendskap mellan verlden inom hans poetiska bröst och den jernhårda prosan öfver allt utomkring honom, förklara både arten af hans skaldskap och de våldsamma sprången i hans tankegång. Derföre kunde han hvarken begripas, eller till sitt rätta värde uppskattas af flegmatiska naturer, hvilka sökt klaven till det bittra i Beppos sånger uti någon förment mjeltsjuka hos den uppbrusande Sommelius. Träffande heter det eljest om honom i Ridderstads vackra ”Dödsrunor": ”När höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lunderna och det blef mörkt och qvaft inom honom (Sommelius), var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormarna öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oro- liga själ”.

Gustaf Lorentz Sommelius egnade sig tidigt[1] åt krigarens yrke; icke, som ynglingar vanligen, hänförd af glittret, utan af

  1. Svenska Arméens Anciennetets-, Tour- och Rangrulla upptager Sommelius såsom född 1811. Ridderstad åter i sina ”Dödsrunor” framflyttar hans födelseår till 1817.