43
Och anletsdrag, Grekiska rena —
och händer, som silke, så lena —
och hvita, som nyfallen snö;
Hon är, som en ros i det gröna;
i barmen den yppiga, sköna,
der går liksom vågor på sjö.
Som rosor på Isola bella
de blodfulla läpparne svälla;
och blicken, så trånande matt
och mild, lyser ur hennes öga,
som stjernornas sken från den höga
blå dômen en midsommarsnatt.
Må slafven förutan all ära
i anletessvetten förtära
sitt bröd, under mödorna böjd,
och vaka och bedja och klaga —
och korset med tålamod draga —
och lefva i lugnet förnöjd!
Må äckliga friden han smaka
och stormarnes vällust försaka,
för döden och farorna rädd;
och se’n, när hans dagar sig ända,
i tallösa plågor sig vända
på lidandets rolösa bädd!
Som bäst vi i fullheten njuta
af lifvet — ock lifvet vi sluta —
allt går på en enda minut!
Som luftsken, när klarast de brinna,
vi också som dessa försvinna —
och dö i ett ögonblick ut!
