Sida:Nordstjernan1848.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

70

hon och ger den afsikt, liksom för att äga att strida mot en like; och de stora skogarna och strömmarna, hafvet och bergens höjd och jordens metalliska djup har hon befolkat med egna makter; emedan de i norden mer än på något annat ställe såsom sådana låta känna sig. Deraf den trollkraft, som genomgår den nordiska poesien, der den ännu lefver i Odens gamla runor — blott ett symboliskt uttryck af menniskans andeliga herravälde och kamp med naturens makter; deraf äfven den egenhet att den nordiska visan aldrig uppehåller sig med naturbeskrifning, om ej för att beskrifva det välde, som menniskan med en slags poetisk allmakt kan utöfva öfver den. Så finner man den ofta på det behagligaste framställa harposlagens underbara makt, att komma allt att blomstras, att grönska och på lefvande varelser visa ännu mer förvånande verkningar. En märkvärdig egenhet både i historiskt och poetiskt afseende; ty den har sammanhang med den inre trängtan efter blidare himmel, efter sol, som af ålder dref nordboen mot södern, och den visar sig tillika hos de sednare och bildade Nordiska Skalderna, som, drifna inom sig sjelfva af en sträng och mäktig natur, tyckas framför andra ha fått den förmågan, att ur sin egen själ framtrolla en oändlig vår, — för att sörja öfver att den blott finnes i inbillningen[1]. Allt hvad man talar om Nordens och Söderns motsats, ofta med en slags förakt för den sednare, är blott prat, om man ej tillika förstår deras sammanhang. Alla ytterligheter röra vid hvarandra: och Norden ligger Södern närmast. — I allmänhet yttra sig i den nordiska poesien de mäktigaste motsatser; den är till sitt innersta väsende afgjordt Tragisk, äfven i sin ironi och lustighet, hvilket synes på Bellman, som genom denna beskaffenhet påminner om Shakspeare. Denna fantasiens makt, eld och djup, som redan är ett arf ur Odins borg och hörbart arbetar inom de gråa fornskalders metallbröst, ligger äfven i den nordiska romansen i enfaldiga former innesluten, ja gör der så mycket större verkan, som hon är fullkomligt okunnig om sin förmåga, och det är ur ett par barnsliga ögon, som denna inneburna djupsinnighet konstlöst blickar emot oss. Men verkeligt hänryckande är hon, när dessa egenskaper synas mildrade af christendomens anda. Den berättelsen lifvande känslan, som enligt den stränga nordiska arten ej ännu tillåter sig några lyriska utbrott, sprider då likväl en själens vällukt, jag vet ej säga bättre, öfver den enkla framställningen, som är obeskriflig: och den som t. ex. ej i visan om Axel och Walborg kan förnimma den, har ännu ej haft hjerta att se poesien in i själen, som dock torde mer höra till

  1. Geijer erinrar i en not om Kellgrens Nya Skapelse och Elegi till Christina, Creutz’s och Oxenstjernas varma blomsterfantasi, samt om den då ännu unga Skalden Atterbom, — hvilken han förutsäger en gång komma att göra sitt fäderneslands heder — och denna förutsägelse hedrar nu å sin sida Geijers siareblick.