Sida:Nordstjernan 1859.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

 Var det mot en tyrann vi skulle hugga
 Och så ett rof för småtyranner bli?
 Och skall ett nyupplappadt slafveri
 Stå qvar som ett af våra dars belåten?
 Och vi, som lejonet ha nedlagt, vi
 För ulfven krypa? och för furstesäten?
Nej, pröfva först förrän du hurrar så förmäten!
 
 I så fall vi så lagom jubla böre.
 Då grät skön jungfrun mången fåfäng tår
 För folkens blomma, som låg bruten före
 Europas vingårdstrampare; och år
 Af träldom fåfängt gått, och skräck, och sår,
 Och fåfängt verlden brutit fångenskapen.
 Triumfen först sitt rätta värde får
 När man med myrthen lindar sina vapen,
Som det Harmodius drog ur skidan mot Satrapen.

 Det gick ett sorl igenom natten mäktigt
 Och Brüssel samlat allt hvad fagert än
 Och ridderligt der fanns. Lampskenet präktigt
 På vackra qvinnor föll och tappra män.
 Och tusen hjertan klappade. Och se’n
 När dansmusiken genom salen fördes
 Gick kärleksposten blick från blick igen,
 Och sorlet som en bröllopsringning hördes —
Men tyst! det låter som begrafningsklockor rördes.

 Men hör ni ej? — Åh, det var vindens sus —
 Der skramlade en vagn på gatan bara.
 Låt spela upp tills dager varder ljus
 Och afbryt ej der fröjd och ungdomsskara
 Lättfotade i kapp med tiden fara!
 Nu dånar det igen från fjerran stråt,
 Som om man hörde himlens skyar svara,