Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

 
 Och «Cameron stånda upp», det ljudligt klang,
 Det härrop, som på Albyns kullar hördes,
 Och det som sjelfva saxaren betvang.
 Af pibrochs gälla driller natten stördes
 Och med det väder som i pipan fördes
 Så svällde också dessa höglandsmän
 Af dödsförakt, som de ha ärft inbördes,
 Som tusenåra minnen alstra än
Der Evans stolta namn, och Donalds, gå igen.
 
 Ardennerskogen vaggar sina grenar
 I grönska öfver dem, och tårdränkt ser
 (Om sorg med liflösheten sig förenar)
 De tappra, som ej återvända mer.
 De innan qvälln likt gräset trampats ner,
 Som de nu stå på, — men som ställt sin kupa,
 Härnäst den grönskar, öfver dem och fler
 Som nu i striden vältra hufvudstupa
Liksom en ström, och snart förmultna i det djupa.

 De svärmat lustigt dagen om — och ystert
 Fick qvällen fart bland Evas hulda slägt;
 Men redan midnatt slog allarm, och dystert
 Kom morgon tågande i vapendrägt.
 Så stormar dagen bland kanonrök käckt,
 Som, när den glesnar och reträtt man ropar,
 Skall visa marken med en mull betäckt
 Som sjelf får myllas — häst och karl i hopar
Och vän och fiende i samma röda gropar.

 Från bättre harpor deras drapa klingat,
 Men en jag ur det ädla hvimlet tar,
 Hvad dels vår egen skyldskap har betingat,
 Och dels den orätt, som jag gjort hans far,