QVINNAN.
Af alla de väsen, som utgått ur Skaparens hand, fins
ingenting så högt eller så lågt, så mäktigt eller så svagt,
så förtjusande eller så föraktligt, som qvinnan. De
gamles Venus Urania och Venus Vulgivaga föreställa de
tvenne ytterligheterna af qvinnonaturen, och emellan dem
ligger en oändlig skala af väsen, på hvilken all jordens
dygd och last kan mätas, som man på barometern
mäter luften.
Vi veta, att det gifves en verld öfver och under mensklighetens: englarnes och de fallna andarnes. Länken emellan dem ligger tydligen på jorden; men den utgöres ej af mannen, utan af qvinnan. Det är också hon, som ensam har makten att kommunicera med denna utomjordiska verld. Forntiden erkände mystererna, medeltiden trollkonsten, de nyare magnetismen, såsom ett medel att umgås med andarne. Och det är i alla dessa fallen endast qvinnan, som kan det. Antingen förädlad, sublimerad genom lidandet, kan hon bli magnetisk, och umgås med himlens väsen, eller som Pythia, eller prestinnan i Dodona gifva gudasvar, eller som trollpacka, förnedrad under menniskan, kan hon umgås med underjordens furste. — Det egentligen englalika erkänna vi aldrig hos mannen, men ofta hos qvinnan. — Äfven deruti är denna slägtskap synbar, att då en man, en gång stadd
