103
i hvarje sitt läge och minst af allt förryckte den gräns, der ståndaktighet öfvergår till egensinnighet eller kall egenvilja. I hvarje ögonblick mäktig sig sjelf, alltid herre öfver sitt hufvud och sina känslor — och hvilken har väl detta mera af nöden än statsmannen? — lät han aldrig hänföra sig af hastiga intryck, men bibehöll städse samma orubbliga lugn. I detta lugn och i hans personliga dygder, hvilka aftvungo äfven hans motståndare högaktning, låg också den kraft, som uppbar honom under alla de svåra ställningar, i alla de brydsamma förhållanden, hvari en mångskiftande tids händelser och lynnen ofta försatte honom.
Tillgifven friheten och alla ädla känslor, som höja menniskan, i tankarnas och känslornas rike aktande andras rättigheter så, som han ville veta sina egna aktade, såg han utan ovilja och utan fruktan den uppväckta undersökningsandan röra sig med ungmodig djerfhet och frihet, om han också fann grannlaga afseenden bjuda, att i formen och arten af framställningen icke borde förgätas, huru tider och omständigheter gifva mått. Sjelf öfver alla menniskornas omdömen så bekymmerslös såsom den, som icke sökte annat stöd än sitt eget samvetes vittnesbörd öfver uppfyllda pligter,[1] skydde han ingen offentlighet, stark i medvetandet af de renaste afsigter och de renaste tänkesätt. Han visste, att både beröm och tadel ofta äro lika ensidiga, lika besinningslösa, merendels stundens foster, mångfaldigt beroende af tillfälliga skickelser och ögonblickliga omständigheter, och ehuru han alltid med ett rättvist afseende bemötte den allmänna meningen, ansåg han dock ett obetingadt hyllande af densamma lika föraktligt som afguderiet af hvarje annan makt, traktade aldrig på bekostnad af sin öfvertygelse eller sina pligter efter skenbar ära, eller flyktigt bifall, väntande vid alla misstydningar af sina
- ↑ “Jag söker alltid lugna mitt inre, då jag går att uppfylla ett yttre åliggande.” Grefve af Wetterstedts egna ord.
